IRLÄNDSK TERRIER - RÖD, RACY & REKTANGULÄR
av Karin Hindfelt

”Den Irländska Terriern är måhända världens bästa hund. Han ödslar inte sin ovärderliga tillgivenhet och lojalitet på var och varannan främling som talar vackert till honom. Men den som vunnit hans hjärta och hans respekt, är han en intill döden trogen kamrat, beskyddare, en sprudlande lekkamrat och tröstande själsfrände.

Han är en irländsk gentleman av den odödliga gamla skolan, hetlevrad, men en sann gentleman, från klospetsarna till hjässans sträva krona. Men han är mer än så, han har ett hjärta tre gånger för stort för hans raggiga kropp, ett hjärta oskuldsfullt och rent, värdigt en riddare.

Han är ingen översittare, men skulle aldrig vika en hundradels tum från den strid han tvingas in i, oavsett hur omöjliga oddsen mot honom är.”

Minsann inga dåliga ord från en collie-fantast! Albert Payson Trehune skrev texten ”Saint Patrick’s Pal” som ursprungligen publicerades i Herald Tribune.

Den irländska terriern är en av de äldsta terrierraserna både på Irland, där rasen godkändes 1879, och i Sverige dit de första importerna kom i slutet av 1800-talet. Vilka anfäderna egentligen var är omdebatterat och allt annat än kristallklart. Visst har de gemensamma släktdrag med de irländska kusinerna Kerry Blue och Wheaten, men mycket skiljer också raserna åt, både när det gäller anatomi och utseende men även när det gäller deras karaktär.

På Stockholms första hundutställning 1886 ställdes en irländare vid namn Gripp ut. Hunden var en livmoderimport e. Playboy som i sin tur var ur den första kullen efter Killeny Boy och Erin. Dessa två hundar brukar räknas som de som lade grunden för den ”moderna” irländska terriern. Playboy var den första kända irländaren med okuperade öron. Hans öron ansågs så pass små och välburna att man avstod från att kupera dem, vilket annars var kutym. Det är intressant att i äldre litteratur ta del av omdömena om dessa och andra tidiga hundar. I slutet av 1800-talets slut lades stor vikt vid hundarnas karaktär. En sann irländare måste visa ”Fire & Animation”! Det debatterades typ, massa, päls, uttryck, storlek, öron med mera – precis som idag, mer än 100 år senare. Bilder av äldre tiders hundar visar också på stora variationer när det gäller massa, ”raciness”, huvuden och toplines bland annat.

Redan innan rasen blivit godkänd i sitt hemland, hade exporter till USA skett. Inte så konstigt kanske med tanke på den strida ström av irländska emigranter som kommit över Atlanten. En del av dessa gjorde sig förmögenheter i sitt nya hemland och hade då råd att importera hundar från det gamla. Redan 1881 var rasen representerad på Westminster utställningen. I Country Life in America från september 1902 skrev James Watson, en av landets främsta hundskribenter:”I have found a higher average of good qualities in the ’Dare-Devils’ than in any breed I have kept. They are bold without being aggressive, have every requisite as protector of property and person, are clever with all sorts of vermin, from rats up to anything their own weight, and are quick to learn what is wanted of them.” Fram till första världskriget bröt ut var importer från Irland till USA mycket vanliga. Tom Horner skriver i Terriers of the World – Their History and Characteristics (Faber & Faber, London, 1984) att så många championhundar, speciellt hanar, exporterades från Irland och England till USA, att detta definitivt bidrog till att försämra rasen på de brittiska öarna. 

Under första världskriget exporterades irländare istället till kontinenten – för krigstjänstgöring. De användes både som vakthundar och som det vi idag kallar för rapporthundar, dvs. de sprang med meddelanden mellan olika kompanier. Edwin Richardson, överste och ansvarig för British War Dog Programme, skriver i sina memoarer Forty Years With Dogs (Hutchinson, London, 1929), att man i genomsnitt skickade 18 irländare per månad till kontinenten under de år kriget varade.

Det var också åren efter första världskriget som rasen kanske var som mest populär. Till detta bidrog säkert också Jack London, den amerikanske författaren, kanske mest känd för Skriet från Vildmarken. Hans första roman om irländare, Jerry of the Islands gavs ut 1917 och Michael Brother of Jerry kom något senare.

I Sverige har rasen under åren haft turen att tas om hand av engagerade uppfödare; Marguerite Wenner-Gren, kennel Nabben, var en välkänd profil under 1920-talet, Madelaine Ax:son-Johnson, kennel Tjällmora var aktiv inom rasen 1920-1980, Solveig Lamme, kennel Mikehill köpte sina första avelstikar från Danmark på 1960-talet. Ingen terrierintresserad utställningsbesökare har väl heller missat någon av de många framgångsrika irländarna med MerryMac-prefix, från Gertrud och Thomas Hagströms uppfödning. TITLAR MerryMac Simply the Best, har bl. a. blivit BIS på den engelska rasspecialen och hans son TITLAR MerryMac X-tra Special Edition blev ”Edwin” med stora delar av hund-Sverige när han två år i rad placerade sig som 2:a på Årets Hund-listan. 2003 blev Edwin också BIR och BIG-2 på Crufts, med kullsystern TITLAR MerryMac Xpected Winner som BIM. På flera av de senaste världsutställningar som hållits i Europa, har svenska irländare hållit sig mycket väl framme, senast i Polen 2006 då TITLAR MerryMac Show Stopper blev BIR, TITLAR Majomas Black Magic Woman BIM och TITLAR MerryMac Living Legend lade också beslag på en WW-titel på samma utställning.

Irländsk Terrier har aldrig varit någon numerärt stor ras i Sverige. I genomsnitt registreras runt 40 valpar per år och där omkring har registreringssiffrorna legat länge, med toppar upp mot dryga 50 och dalar på siffror runt 30 valpar. De senaste åren verkar dock rasens popularitet att vara på väg upp, nya uppfödare har tillkommit, kennelnamn har registrerats och intresset hos valpköparna verkar också öka. Detta är naturligtvis glädjande men kräver också att alla uppfödare, gammal som ny, tar sitt ansvar!

Hur skiljer sig då en irländare från övriga högbenta terrier? Det låter kanske enkelt med sammanfattningen ”röd, racy, rektangulär” – men det är naturligtvis bara en liten del av sanningen. En irländare ska vara rektangulär och får absolut inte vara kvadratisk. Den extra längden i kroppen ska till allra största delen sitta i bröstkorgen, inte i länden. Länden ska, till skillnad från hos andra högbenta terriers, vara lätt välvd. Detta syns inte med en omsorgsfull utställningstrimning, men ska kännas när man stryker hunden över ryggen och länden. Välvningen ger hunden extra påskjut bak när den springer i full galopp. Den som sett ett par irländare sträcka ut i full frihet över åkrar och ängar förstår att detta egentligen inte är en travande ras – utan en hund avsedd för att springa, och det fort!

På engelska säger man att en irländare med korrekta rörelser i trav ska vara ”daisy cutting”. Rörelserna skall vara parallella såväl fram som bak, marknära med bra påskjut och steglängd. Såväl ”trippighet” som frambensrörelser som en Hackney ponny eller en vevande ”elvisp” fram är förkastligt.

Huvud och uttryck ska också ha den speciella irländska stämpeln. Huvudet ska vara långt, men måste absolut stå i proportion till resten. Det ska vara kilformat, skallen flat och utan antydan till toppighet eller knölighet. Skalle och nosparti ska vara lika långa, ett kort nosparti ger ett oelegant, klumpigt och dumt uttryck medan ett för långt nosparti, vilket ofta ses hos hundar med för tunna käkar, ger ett snipigt och obalanserat utseende som förstör uttrycket. Käkarna ska vara kraftfulla men hunden får för den skull inte ha bulliga kinder. Pälsen i skägget ska vara av samma kvalitet som på övriga kroppen, relativt kort, inte alls lika ymnigt som hos en Airedale eller lika långt som hos en Foxterrier. Öronen önskas relativt små, de ska bäras med vecket ovanför skallens plan och örats spets skall peka mot den yttre ögonvrån. En irländare ska ha sina alldeles egna öron, inte några som kunde suttit på en Foxterrier eller en Airedale!

Ögonen önskas små, mörka, välplacerade och ska på bråkdelen av en sekund kunna växla mellan en oerhört skarp och vass, nästan svart blick (”the d’hurty look”) till en mild och själfylld dito. Denna speciella blick, som är så viktig för ett korrekt uttryck hos en irländare, bottnar naturligtvis i ett rastypiskt temperament och karaktär.

Terriers överlag brukar anses var självständiga hundar och det stämmer i även in på irländaren. Men samtidigt är det få raser som överlag är så fästa vid sina människor och så trogna och lojala mot sin familj, något som också är omvittnat i litteraturen, precis som deras mod. De flesta irländare är än idag utmärkta vakthundar, något att tänka på när man tycker att den lilla valpen är så bedårande när den vrålande vaktar hemma på tomten. En del är uttalat possessiva och vaktar både familjemedlemmar och deras ägodelar (och sina egna…) med eftertryck. Även om irländarna inte avlats för jakt på många år så väcker småvilt ofta fortfarande stort intresse hos en del hundar. Och dit räknas då även eventuella katter i grannskapet. Ytterligare något man som irländar-ägare måste stävja redan när hunden är valp. En irländare kräver en vänlig ägare med fast hand, fantasi, en stor portion humor och tålamod. Kadaverdisciplin kommer man inte långt med...

Irländarna har ett stort behov av att få röra på sig, helst i full frihet, kräver vettig sysselsättning och mental stimulans. Den är definitivt inte bara en snygg röd soffliggare! I och för sig trivs den alldeles utomordentligt i soffhörnet, eller var helst husse eller matte befinner nu sig – men risken är att det inte finns så mycket kvar av soffan om hundens behov av motion och stimulans inte tillgodosetts. Det eldfängda, häftiga temperamentet, som förr gav rasen ett kanske inte helt gott rykte, har mildrats de senaste decennierna, men det är få irländare som inte uppskattar ett uppiggande slagsmål då och då – om nu någon annan hund skulle komma på tanken att utmana dem.

Irländsk Terrier är ingen lätt ras att föda upp – det kräver stor kunskap, fingertoppskänsla och tur att få till den rätta balansen mellan massa, kraftfullhet och ”racy-ness” som är ett måste för att en irländare ska vara av utmärkt typ. Svenska irländare har idag ett grundmurat gott rykte, även internationellt. Exporter har förutom till våra nordiska grannar och många andra europeiska länder, även gått till Australien, USA och Kanada. Rasen är i det stora hela en väldigt frisk ras - så vill vi naturligtvis att det ska förbli. Ansvaret för detta vilar hos uppfödarna. Kunskap, integritet, öppenhet och eftertanke inom avelsarbetet är av största vikt för att vi ska kunna bibehålla den höga kvaliteten och det goda hälsoläget. Rasklubben, Svensk Irländsk Terrierförening, tillhör de mest aktiva inom rasgruppen när det gäller MH och de uppfödare som finns med på klubbens uppfödarlista har krav på sig att en viss procent av de valpar de föder upp ska genomgå MH och bedömas på utställning. Allt för att i någon mån försöka säkerställa att rasen går en ljus framtid till mötes och att kommande generationer ska ha lika stor glädje av sina irländare som vi har idag.

”Den fattiges väktare, bondens vän och gentlemannens favorit”, oavsett vilket man räknar sig som så är en sak säker – har man en gång haft en ”Dare-Devil” i sitt hem – då vill man inte vara utan!

© Radiance Irish Terriers